Ett hjärta av snö

Buuurrrrrr....
Usch vad kallt det är ute.....

Fy fan vad illa jag har mått hela dagen.
Har spytt idag igen.. två gånger till och med.
Förstår inte varför! varför??
Och vi ska inte prata om alla känningar jag har haft i bröstet hela dagen.
Vet inte varför jag få dem, känningarna är som bara en halv hjärtklappning.
De är precis som att det ska dra igång med en jäklans fart och man blir lite yr och skakar lite,
svårt att koncentrera blicken koncentrera sig i överhuvudtaget.
Men det börjar aldrig att slå så där otroligt fort utan det bara lägger av precis innan.
Så har jag haft hittills 25ggr under dagen..
Inte bra....

Trodde att allt det där med hjärtat skulle lägga sig nu när de har lugnat ner sig lite..
Men icke!!
Det är då jag ställer mig själv frågan har allt lagts sig? har jag tagit i tur med allt? är det nått som bekymrar en?
-Oj, det finns massa saker som inte har lagt sig som skulle behöva lösas och rätt mycket bekymer.

Alla tankar i mitt huvud riktar sig mot mig själv,
sitter ofta och tänker tillbaka på hur det var när man själv var lite vid den här tidpunkten av året.
Med en vecka kvar till Jul, spännande. :P
Men sitter också å tänker på allt bra som har hänt även när det var som värst.
Det kanske inte var så dåligt som jag jämt har tyckt, visst det är hemskt men kanske inte ändå.
Menar vi hade ju fina stunder tillsammans oxå. Inte bara en utan flera flera stycken.
Vi hittade alltid på nått skoj.. Hahaha.. Kommer tex  ihåg en gång när vi satt hemma och funderade på vad vi skulle göra, då kom vi på den idén att vi skulle åka bil. så vi åkte bil, vi hamna över allt.. Hade as skoj i bilen å musiken på högsta volym och veva ner rutorna å skrek.. haha.. hamna på max å var hemma ganska så tidigt på morgonen så det inte ens var någon ide att gå å lägga sig för att det vara typ bara å åka till jobbet.
det är ett sånt där konstigt minne som man inte riktigt vet varför man tycker att det var så skoj eller märkvärdigt,
Men det var de då..
För det var väl kanske en av dom få gångerna som vi kom överens.

Visst kan jag inte förneka att jag saknar dig och att du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Men nej tack.. Du tillhör det som jag har lagt bakom mig.Och där får du fortsätta vara.

Det är konstigt hur en människa kan bli rädd för att prata med en annan människa.
Låter jätte konstigt..
Men jag är det. Jag är rädd, Jag är rädd för att visa mina känslor fel, visa hur jag mår, visa min oro över mig själv,att jag inte vet vart min kropp för mig, att läkarna inte heller vet. Jag går runt och tänker hela tiden,
vad kommer att hända? vad händer egentligen med allt? Varför är jag så rädd att visa de?
Varför är jag rädd för att prata att få stöd.? Kanske för att jag inte vet om jag får något stöd.
Kanske för att jag är rädd för att inte dra ner den andra personen i mer grubbel.
Inte vill man besvära någon annan med sina problem när den andra har egna.

Det är konstigt hur det blir.
Tur att man har en blogg å skriva i annars hade det nog varit kört.

Nu är det iaf bara 1 vecka kvar till Jul.. Ska bli skönt när den är över.
För då kommer nyår och då finns det bara en sak att se fram emot, och det är nya löften.
Nya löften inför det nya året, ett helt år fyllt av oberörda dagar.
Dagar som jag inte har planerat någonting på än.
Men kommer förmodligen att göra. men vad och när det får framtiden bestäma.

---

l.m.n