Ett hjärta av snö

Du gör mig verkligen glad =)

Att träffa någom som man aldrig i hela sitt liv trodde att de skulle kunna hända, är det ett under

eller är det som kallas ödet?

Man blir lite rädd för av som ska hända mer och vad tiden visar. Även om man är inställd på att framtiden får utvisa allt, så är man iaf osäker på en hel del.

Det känns som att det är ett schack spel, pjäser spelas ut

och fram kommer en annan pjäs, men kungen vinner alltid.

Men vem är kungen i detta spel? är det dom vita eller dom svarta?

Och hur är vägen dit? Det är det ingen som kan svara på.

Drottningen går hur hon vill, gör jag det oxå då?

Eller hur fungerar det?

Jag har ingen aning. Och verkar som att den motsåndare inte heller vet om han vinner eller inte.

Alltid är det nån som vinner,

Rätt fasinerande på tala om schack, det längsta spelet som har pågått när mellan en tysk å en ryss å det spelet pågick i 10år.. haha.. Vem orkar??

Tänk dig att spela ett spel (samma spel) i 10år, undra hur många ggr man har velat dragit sig ur spelet?

Nu är iaf hösten här och snart vintern

Den blåsiga mysiga hösten lämnar över till den kalla vita vintern.

Helt underbart egentligen, längtar som bara den efter den mjuka riktigt vita vinern, med pulka åkning snöbollskrig och varm choklad och pepparkakor lussebullar och allt annat som tillhör när man är ute i snön å leker som man vore 5 igen..Eller dom där mysiga kvällarna framför kaminen med en kopp varm glögg. HELT UNDERBART!!

Och dom där härliga mornarna när man kommer ut till bilen å måste börja med att soppa av all snö för att komma in i bilen för att sedan få skrapa rutorna.

Livet är till för att älskas och njutas av, så det tänker jag göra!

Så står man här ensam, och tänker tillbaka på allt,hur kan man sakna nått som var så dåligt och fel?

hur kan man känna längtan efter nått som gick åt skogen? eller är det man saknar eller är det bara själva känslan, den där lilla känslan av att bli omtyckt. den där lilla känslan av att faktiskt vara värd nått..

Den där lilla känslan som är så stor att man svävar på moln. Som är hur stor som hellst egentligen.

Den där lilla känslan som kallas för kärlek, den som är som en energi som inte försvinner som bara blir starkare och starkare för varje dag som går.

Det är då fan inte lätt med kärlek.. Ibland börjar jag undra om det finns eller om det är något någon bara har hittat på för att vi människor är så otroligt korkade.. Men tror jag har fel på den fronten..

Sitter man här 21år å längtar efter någon att få dela sitt liv med, och allt som hör där till. Varför ska det vara så svårt att hitta nån som man tycker om? Eller är det för att jag inte släppar i folk längre?Pga allt som har hänt och att det har gått så fel..

Jag vill inte ha en kille som dömer mig efter mitt förflutna, då kommer det aldrig att fungera. Han måste kunna förstå och lysna, Var är dom ?

Så hittar jag en som jag kan prata med, och han kan prata med mig. Allt är så himla bra egentligen.

Men det har blivit som en synd att tänka tanken att känslorna kanske faktiskt är där.

hum.. konstigt..

Nej , tror jag kanske ska göra på det enkla sättet ändå!

Skita i allt.. Det ställer iaf bara till med besvär.